Djivi i zdrave

Så gick hon där på vägen. I sin blå arbetsrock och slöjan instoppad under hakan. Krokig rygg och långsamma steg. När vi stannade och erbjöd henne skjuts torkade hon tacksamhetstårar med valkiga händer, pustade och drog sig mödosamt upp på sätet i minibussen.

Hon hade varit och hackat potatis på sin åker. Nu var det flera kilometer hem. Till byn. Till fots. Hon klappade sig på benen och klagade över värk. Femte dagen nu som hon var på åkern. Själv. Hennes man dog för fyra månader sedan, berättade hon och torkade fortfarande tårarna. Hennes tre barn är upptagna med annat. Så hon fixar sin potatis. Själv.

Några minuter senare bromsade vi in vid början av byn. Hon torkade de sista tårarna, gav oss ett tandlöst leende och bad att Allah skulle ge oss djivi i zdrave - liv och hälsa. Sedan steg hon av och vinkade med händer smutsiga av jord. Liv och hälsa.

Jag är här av en anledning. Rodopibergen ska få höra.

~~~~

There she was walking down the road. With her blue working coat and the veil tucked in under her chin. Crummed back and slow steps. When we stopped to offer her a ride, she wiped tears of gratitude of her face with hand marked by hard work. She groaned and pulled her self up into the mini-van.

She had been at the potatoe field. Now she had several kilometers way home. To the village. By foot. She patted her legs and complained of pain in the legs. This was the fifth day of work at the field. Alone. She told us that her husband died four months ago, and wiped the tears of her face. Her three children are busy with their own lives. So she fixes her potatoes. By her self.

A couple of minutes later we stop at the beginning of the village. She wipes of the last tears, gives us a toothless smile and pray that Allah will give us djivi i zdrave - life and health. Then she gets of and waves at us with hand brown from the soil. Life and health.

I am here for a reason. The Rodopimountains shall hear.