Sitter på en filt på den strand där jag praktiskt taget växt upp. Här hängde ja hela sommarloven, från tidig morgon till sen kväll. Nu sitter jag, som min mamma gjorde då, och njuter av att se mina tre brorsbarn stoja å leka i vattnet.
Sitter och läser Johannes blogg igen, kan inte få nog av rapporterna från festivalen. Har läst dem om och om igen, men tröttnar aldrig. Frälsning, helanden och mirakler. Jag vill aldrig tröttna.
Jag fick en vän i Tanzania. Cynthia. Kenyanska, men numera bosatt i Dar. Vi hittade varandra snabbt. Så som det blir ibland när det inte finns något filter, ingen skyddsmur som stör. Då kan man hitta en ny vän över en kväll.
Hon smsade mig i söndags morse och berättade att den operation som läkarna ville att hon skulle göra för sina ögon, nu inte längre behövs. Jag bad för hennes ögon, och redan samma kväll tyckte hon att hon märkte skilland. Nu tycker läkarna samma sak.
Kanske kommer vi att träffas igen - jag tror det - men kanske inte. Bara vetskapen om att hon fått ett mirakel gör att det inte spelar så stor roll. Hon kommer vakna varje morgon och vara tacksam över att ha en Gud som hör bön, som gör mirakel.
Nu ska ja packa ihop strandväskan och fara hem med mina brorsdöttrar som ska sova över hos oss ännu en natt. Och imorgon kommer jag också att vakna och vara tacksam över att ha en Gud som hör bön, och gör mirakel.
